Jag skriver som mest, när jag behöver det som mest. När jag är förtvivlad, förlorad, förbannad, förvirrad ... Men det ger ingen rättvis bild.
Jag tror att jag kommer att klara mig. Jag tror att jag kan gå vidare. Jag tror att jag kan våga hoppas igen. Låta mig falla igen.
Jag tror att jag kan börja sätta allt i perspektiv.
Det var ju trots allt inte jordens undergång. Jag tror att jag kan se hela bilden, eller större delar av den.
Jag förtjänar att bli älskad och åtrådd. Jag är värd någon som vill ha Mig.
Jag tror att min riktiga Dd finns och längtar och letar lika mycket efter sin flicka som jag gör efter honom. Jag vågar tro.
På sann kärlek. Inte perfekt och inte felfri. Men så innerlig från båda att det alltid finns ett sätt, en lösning, en bro. ^.^