Visar inlägg med etikett girl alone. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett girl alone. Visa alla inlägg

söndag 21 juni 2015

Alright

Frågar om han kan skicka mina saker till mig nästa vecka. Han svarar med en selfie. Varför?

Tidigare hade det betytt mycket för mig. Jag hade myst och spunnit som en kattunge "miiiin snyggingpappa!". Men nu?

Jag blir bara irriterad! Varför var det nödvändigt?

Han säger att han är min vän och jag uppskattar det. Men jag klarar inte av det. Jag vill ha mina saker. Så att vi inte har något ofärdigt mellan oss. Så att jag kan vända blad. Om än motvilligt. Inser att jag inte har någonting hos honom att hämta. Det gör ont. Men det är. Jag kan inte förändra något.

Men om jag kunde gå tillbaka i tiden. Om jag inte skulle ha reagerat på hur han i förbifarten nämnde att han inte ville ha ett förhållande alls, med någon ... Om han aldrig hade sagt det. Om inte ... Skulle jag sitta här och tro att jag var lycklig? Fortfarande invaggad i falsk tro att han faktiskt var kär i mig och inte den roll han trodde att jag spelade. Hade det varit bättre?

Jag är ok. Inte mer. Inte mindre. Jag kan nästan tänka mig att leva utan att aldrig få vara i hans famn igen. Det är framsteg.

Men bilden bränner i mina ögonlock. Inte min. Inte min. Inte min. Han vet hur mycket jag älskade att han skickade kort på sig själv till mig. Han vet hur jäkla mycket det betydde för mig. ... Det känns onödigt elakt faktiskt. Men han menade det säkert inte så.

lördag 20 juni 2015

Ashes

Fågel Fenix föds på nytt ur sin egen aska. Som om inget hänt. Ny, oförstörd. Fenix har alltid varit en viktig symbol för mig. Men jag grubblar från mitt mörka ställe, hålet som jag har grävt åt mig själv, jag grubblar och funderar 'varför?'. What's the point?

Jag har varit här förut. För många gånger. Jag har legat här i min säng och gråtit, förbannat mig själv för att jag lät mig falla. Varför lär jag mig aldrig?

Trodde jag verkligen att han skulle vilja ha mig, när ingen annan har det?

Jag har gjort det här för många gånger nu. Lurat mig själv. På något omöjligt sätt har jag fått mig själv att tro att det skulle vara annorlunda. Den här gången. Och den här gången.

Men nu? Jag vill ligga kvar i askan. Jag vill inte gå igenom det här igen. Men vad har jag då kvar? Vad ska jag göra med Liten? Varför ens skriva eller finnas kvar på DS? Just DS där han dessutom finns kvar. Kommer jag stå ut med att se hur han träffar någon annan? Jag mår så illa av bara tanken.

Jag kan inte slappna av. Jag kan inte sluta gråta tillräckligt länge för att somna och jag skulle verkligen behöva sova en stund så att jag klarar av att jobba i natt. Så fort jag sluter ögonen minns jag förra helgen. Jag var så lycklig!! Nu är allt, precis allt borta. Slut.

Fuck!!

Alive

Jag är mör och blå efter gårdagen. Vet inte varför jag alltid mår bra av att göra illa mig själv. Självdestruktiv. Sedan jag föddes. Det finns såklart en förklaring i kroppens kemi.

Jag gjorde inte illa mig med flit. Men en del av det roliga var att det gjorde så jävla ont. Jag är inte masochist. Jag tänder inte på smärta! Men på en partners våldsamma behandling. Det är fortfarande inte smärtan som jag längtar efter. Jag tycker till exempel att det gör fruktansvärt ont att få smisk. Det är känslan av gärningen, att det blir gjort mot mig, som jag längtar.

Jag ser alltid till att skada mig själv när jag mår dåligt. Jag har sedan länge lagt ned alla rakblad och knivar. Jag kan lyckas överraska mig själv med en dubbel örfil. Men det fungerar i regel bara en gång sedan blir jag medveten om vad jag gör och då dämpar jag omedvetet kraften.

Ett annat sätt är att förvägra mig själv mat. Jag har verkligen ett hat/kärlekförhållande till mat. Perioder då jag inte mår bra kan jag njuta av att ligga på rygg och bara känna alla ben som sticker ut. Eller att dra av mig tröjan och känna mina revben, peta in ett finger emellan, dra upp och ned som om jag spelade på en harpa. Jag kan också tvinga i mig mat, för att må illa.

Det är inte ofta jag försökt prata om det. Jag går aldrig för långt! De perioder när jag inte äter ser jag till att ta vitamin- och mineraltabletter. På något sätt vill jag ändå att det ska vara synligt. Men när jag har försökt prata om det med någon jag litat på, har jag inte direkt fått ett bra gensvar. Det gjorde mig ledsen. Vilket gjorde att jag åt ännu mindre. Egentligen hade väl det varit första ledtråden. Att han faktiskt inte brydde sig ... Det gjorde ont. Men jag jagar ju saker och människor som skadar mig. ...

Hur kan jag skriva om det, om det är något jag mest vill dölja? För att ingen av er som eventuellt läser detta vet vem jag är. Ju. Så enkelt är det.

Jag vet att jag som minst borde väga 47-48 kg, enligt bmi. Jag vet det för jag har flera gånger räknat ut det, och dagdrömt om hur det skulle kännas att till och med gå under den gränsen. Om någon då skulle se att jag kanske inte mådde bra. Jag har alltså 7-8 kilo att gå ned. För att komma dit. Det är inte omöjligt.

Jag vet att jag är sjuk i huvudet. Jag vet att jag är ordentligt skadad! Jag förstår att ingen vill ta ansvar för mig, hjälpa mig. Jag fattar att om det är det jag vill ha så måste jag söka hjälp.

Fast egentligen vill jag bara att Någon bryr sig ...

Idag slog det mig att mitt mest självdestruktiva beteende just nu är att jag vägrar släppa taget om någon som bevisligen inte vill ha mig. Hur skadar inte det mig? Och tycker jag inte att jag verkligen förtjänar det?

Jag skrev en gång, en början till något: Jag överlever. Det är allt jag någonsin har gjort. Överlevt. Aldrig levt.

Jag kanske kommer till den punkten. Där när jag inte bara guppar omkring i livets hav och fokuserar på att enbart hålla huvudet över ytan. Inte ta mig till land. Jag hoppas det.

fredag 19 juni 2015

Always ...

Jag är rädd.

Jag finner mig själv vilja skriva till honom hela tiden. Jag har så mycket att berätta. Jag behöver hans synpunkter och råd. Jag behöver känna hans sol värma mig.

Det är nästan som om han vore död. Han finns inte för mig något mer. Och det gör ont. Den lilla flickan som var hans, darrar och snyftar. Sparkar och slår.

Vill. Ha. Min. Pappa. !!!

Det är inte meningen att ett sådant band ska brytas. Det skulle vara för alltid.

Det var jag som avslutade allt. Och stundtals hatar jag mig själv för det. Stundtals vill jag straffa mig själv för det. Jag vet inte om det var rätt val. Just nu känns det verkligen inte som det.

Hade jag kunnat leva med hans villkor? Hade det egentligen gjort mig något? Han vill inte ha ett förhållande. ... Det ville jag. Men vad hade varit skillnden? En pappa är en pappa är en pappa ... Han var min pappa. </3  Kommer någon någonsin kunna ta den platsen? Jag vill ju att han ska vara min pappa. Alltid! Kommer jag att kunna låta någon annan få ta den rollen?

Jag är rädd. Jag vill ha min pappa. Men ... han finns inte :'( </3