Liten dum flicka gjorde det igen. Lät sig falla. Inte som förra gången. Det kommer aldrig att bli som med Honom. Men som en början till något. Han var fin. Han var snäll. Han var intressant och han fick mig att skratta. Att vara glad. Att plocka fram min Lilla. Han talade till henne, han lyckades locka fram henne från sitt gömställe. Det var ett misstag.
Han kom. Han lekte. Han åkte. Han är borta nu.
Jag känner mig så himla billig och äcklig. Varför lät jag honom göra sådant, som är vackert och rent, med mig? Som en riktig slampa. Som om det inte betydde något alls.
Varför trodde jag att det betydde något?
Att leva utan en pappa, att inte få tillhöra honom, vara Hans, vara den lilla flickan ... Det är för mig lika omöjligt som att leva utan syre. Just nu känns det som en förbannelse.
Jag vet inte längre. Jag litar inte på mitt omdöme. Jag kan inte hålla på och ge bort det mest ömtåliga jag har, gång på gång igen. Jag kan inte låta vem som helst få ta mig. Det skadar mig. Det betyder ju någonting för mig. Jag låter inte vem som helst röra vid mig. Fast nu känns det inte så.
Hur ska jag kunna veta att den som håller mig i sin famn, den som får klä av mig, använda mig ... Hur vet jag att den är På Riktigt? Jag vill känna mig hel igen. Jag vill ha min pappa ... Men han finns inte.
Visar inlägg med etikett hurting. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett hurting. Visa alla inlägg
torsdag 2 juli 2015
söndag 21 juni 2015
Apparently
... Tolkar vi saker, som exempelvis detta, helt olika. Ja jag grubblar, jag nöter och driver mig själv till vansinne.
Fuck!! Focus baby!! Handla, fixa, jobba.
lördag 20 juni 2015
Ashes
Fågel Fenix föds på nytt ur sin egen aska. Som om inget hänt. Ny, oförstörd. Fenix har alltid varit en viktig symbol för mig. Men jag grubblar från mitt mörka ställe, hålet som jag har grävt åt mig själv, jag grubblar och funderar 'varför?'. What's the point?
Jag har varit här förut. För många gånger. Jag har legat här i min säng och gråtit, förbannat mig själv för att jag lät mig falla. Varför lär jag mig aldrig?
Trodde jag verkligen att han skulle vilja ha mig, när ingen annan har det?
Jag har gjort det här för många gånger nu. Lurat mig själv. På något omöjligt sätt har jag fått mig själv att tro att det skulle vara annorlunda. Den här gången. Och den här gången.
Men nu? Jag vill ligga kvar i askan. Jag vill inte gå igenom det här igen. Men vad har jag då kvar? Vad ska jag göra med Liten? Varför ens skriva eller finnas kvar på DS? Just DS där han dessutom finns kvar. Kommer jag stå ut med att se hur han träffar någon annan? Jag mår så illa av bara tanken.
Jag kan inte slappna av. Jag kan inte sluta gråta tillräckligt länge för att somna och jag skulle verkligen behöva sova en stund så att jag klarar av att jobba i natt. Så fort jag sluter ögonen minns jag förra helgen. Jag var så lycklig!! Nu är allt, precis allt borta. Slut.
Fuck!!
Jag har varit här förut. För många gånger. Jag har legat här i min säng och gråtit, förbannat mig själv för att jag lät mig falla. Varför lär jag mig aldrig?
Trodde jag verkligen att han skulle vilja ha mig, när ingen annan har det?
Jag har gjort det här för många gånger nu. Lurat mig själv. På något omöjligt sätt har jag fått mig själv att tro att det skulle vara annorlunda. Den här gången. Och den här gången.
Men nu? Jag vill ligga kvar i askan. Jag vill inte gå igenom det här igen. Men vad har jag då kvar? Vad ska jag göra med Liten? Varför ens skriva eller finnas kvar på DS? Just DS där han dessutom finns kvar. Kommer jag stå ut med att se hur han träffar någon annan? Jag mår så illa av bara tanken.
Jag kan inte slappna av. Jag kan inte sluta gråta tillräckligt länge för att somna och jag skulle verkligen behöva sova en stund så att jag klarar av att jobba i natt. Så fort jag sluter ögonen minns jag förra helgen. Jag var så lycklig!! Nu är allt, precis allt borta. Slut.
Fuck!!
Alive
Jag är mör och blå efter gårdagen. Vet inte varför jag alltid mår bra av att göra illa mig själv. Självdestruktiv. Sedan jag föddes. Det finns såklart en förklaring i kroppens kemi.
Jag gjorde inte illa mig med flit. Men en del av det roliga var att det gjorde så jävla ont. Jag är inte masochist. Jag tänder inte på smärta! Men på en partners våldsamma behandling. Det är fortfarande inte smärtan som jag längtar efter. Jag tycker till exempel att det gör fruktansvärt ont att få smisk. Det är känslan av gärningen, att det blir gjort mot mig, som jag längtar.
Jag ser alltid till att skada mig själv när jag mår dåligt. Jag har sedan länge lagt ned alla rakblad och knivar. Jag kan lyckas överraska mig själv med en dubbel örfil. Men det fungerar i regel bara en gång sedan blir jag medveten om vad jag gör och då dämpar jag omedvetet kraften.
Ett annat sätt är att förvägra mig själv mat. Jag har verkligen ett hat/kärlekförhållande till mat. Perioder då jag inte mår bra kan jag njuta av att ligga på rygg och bara känna alla ben som sticker ut. Eller att dra av mig tröjan och känna mina revben, peta in ett finger emellan, dra upp och ned som om jag spelade på en harpa. Jag kan också tvinga i mig mat, för att må illa.
Det är inte ofta jag försökt prata om det. Jag går aldrig för långt! De perioder när jag inte äter ser jag till att ta vitamin- och mineraltabletter. På något sätt vill jag ändå att det ska vara synligt. Men när jag har försökt prata om det med någon jag litat på, har jag inte direkt fått ett bra gensvar. Det gjorde mig ledsen. Vilket gjorde att jag åt ännu mindre. Egentligen hade väl det varit första ledtråden. Att han faktiskt inte brydde sig ... Det gjorde ont. Men jag jagar ju saker och människor som skadar mig. ...
Hur kan jag skriva om det, om det är något jag mest vill dölja? För att ingen av er som eventuellt läser detta vet vem jag är. Ju. Så enkelt är det.
Jag vet att jag som minst borde väga 47-48 kg, enligt bmi. Jag vet det för jag har flera gånger räknat ut det, och dagdrömt om hur det skulle kännas att till och med gå under den gränsen. Om någon då skulle se att jag kanske inte mådde bra. Jag har alltså 7-8 kilo att gå ned. För att komma dit. Det är inte omöjligt.
Jag vet att jag är sjuk i huvudet. Jag vet att jag är ordentligt skadad! Jag förstår att ingen vill ta ansvar för mig, hjälpa mig. Jag fattar att om det är det jag vill ha så måste jag söka hjälp.
Fast egentligen vill jag bara att Någon bryr sig ...
Idag slog det mig att mitt mest självdestruktiva beteende just nu är att jag vägrar släppa taget om någon som bevisligen inte vill ha mig. Hur skadar inte det mig? Och tycker jag inte att jag verkligen förtjänar det?
Jag skrev en gång, en början till något: Jag överlever. Det är allt jag någonsin har gjort. Överlevt. Aldrig levt.
Jag kanske kommer till den punkten. Där när jag inte bara guppar omkring i livets hav och fokuserar på att enbart hålla huvudet över ytan. Inte ta mig till land. Jag hoppas det.
Jag gjorde inte illa mig med flit. Men en del av det roliga var att det gjorde så jävla ont. Jag är inte masochist. Jag tänder inte på smärta! Men på en partners våldsamma behandling. Det är fortfarande inte smärtan som jag längtar efter. Jag tycker till exempel att det gör fruktansvärt ont att få smisk. Det är känslan av gärningen, att det blir gjort mot mig, som jag längtar.
Jag ser alltid till att skada mig själv när jag mår dåligt. Jag har sedan länge lagt ned alla rakblad och knivar. Jag kan lyckas överraska mig själv med en dubbel örfil. Men det fungerar i regel bara en gång sedan blir jag medveten om vad jag gör och då dämpar jag omedvetet kraften.
Ett annat sätt är att förvägra mig själv mat. Jag har verkligen ett hat/kärlekförhållande till mat. Perioder då jag inte mår bra kan jag njuta av att ligga på rygg och bara känna alla ben som sticker ut. Eller att dra av mig tröjan och känna mina revben, peta in ett finger emellan, dra upp och ned som om jag spelade på en harpa. Jag kan också tvinga i mig mat, för att må illa.
Det är inte ofta jag försökt prata om det. Jag går aldrig för långt! De perioder när jag inte äter ser jag till att ta vitamin- och mineraltabletter. På något sätt vill jag ändå att det ska vara synligt. Men när jag har försökt prata om det med någon jag litat på, har jag inte direkt fått ett bra gensvar. Det gjorde mig ledsen. Vilket gjorde att jag åt ännu mindre. Egentligen hade väl det varit första ledtråden. Att han faktiskt inte brydde sig ... Det gjorde ont. Men jag jagar ju saker och människor som skadar mig. ...
Hur kan jag skriva om det, om det är något jag mest vill dölja? För att ingen av er som eventuellt läser detta vet vem jag är. Ju. Så enkelt är det.
Jag vet att jag som minst borde väga 47-48 kg, enligt bmi. Jag vet det för jag har flera gånger räknat ut det, och dagdrömt om hur det skulle kännas att till och med gå under den gränsen. Om någon då skulle se att jag kanske inte mådde bra. Jag har alltså 7-8 kilo att gå ned. För att komma dit. Det är inte omöjligt.
Jag vet att jag är sjuk i huvudet. Jag vet att jag är ordentligt skadad! Jag förstår att ingen vill ta ansvar för mig, hjälpa mig. Jag fattar att om det är det jag vill ha så måste jag söka hjälp.
Fast egentligen vill jag bara att Någon bryr sig ...
Idag slog det mig att mitt mest självdestruktiva beteende just nu är att jag vägrar släppa taget om någon som bevisligen inte vill ha mig. Hur skadar inte det mig? Och tycker jag inte att jag verkligen förtjänar det?
Jag skrev en gång, en början till något: Jag överlever. Det är allt jag någonsin har gjort. Överlevt. Aldrig levt.
Jag kanske kommer till den punkten. Där när jag inte bara guppar omkring i livets hav och fokuserar på att enbart hålla huvudet över ytan. Inte ta mig till land. Jag hoppas det.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
