Det börjar bli dags att byta bokstav. Men jag kan inte bestämma mig för vilken. Just nu kan jag knappt koncentrera mig på något tillräckligt länge för att veta något alls.
Jag satte just känslan på vad som pågår inom mig i perspektiv. Abstinens. Han var min drog. Jag måste hålla mina fingrar upptagna för att inte skriva till honom. Som igår. Igår vet jag inte vad sjutton jag gjorde. Värre blev det i alla fall. Hela mina kropp skriker efter min drog. Hans värme. Tryggheten jag fann i honom. Jag har lätt för att känna och kasta mig huvudstupa in i saker med passion. Jag är impulsiv och agerar på känsla. Det är en stor del i varför jag skapar mitt eget kaos.
Det är inte sunt. Jag vet. Jag är tydligen inte frisk i huvudet. Jag föll från en alldeles för hög höjd. Inget kunde stoppa mig. Men så ligger jag här blåslagen och skakar inombords. Jag vill ha min pappa. Men han finns inte mer.
Visar inlägg med etikett heartache. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett heartache. Visa alla inlägg
lördag 20 juni 2015
Ashes
Fågel Fenix föds på nytt ur sin egen aska. Som om inget hänt. Ny, oförstörd. Fenix har alltid varit en viktig symbol för mig. Men jag grubblar från mitt mörka ställe, hålet som jag har grävt åt mig själv, jag grubblar och funderar 'varför?'. What's the point?
Jag har varit här förut. För många gånger. Jag har legat här i min säng och gråtit, förbannat mig själv för att jag lät mig falla. Varför lär jag mig aldrig?
Trodde jag verkligen att han skulle vilja ha mig, när ingen annan har det?
Jag har gjort det här för många gånger nu. Lurat mig själv. På något omöjligt sätt har jag fått mig själv att tro att det skulle vara annorlunda. Den här gången. Och den här gången.
Men nu? Jag vill ligga kvar i askan. Jag vill inte gå igenom det här igen. Men vad har jag då kvar? Vad ska jag göra med Liten? Varför ens skriva eller finnas kvar på DS? Just DS där han dessutom finns kvar. Kommer jag stå ut med att se hur han träffar någon annan? Jag mår så illa av bara tanken.
Jag kan inte slappna av. Jag kan inte sluta gråta tillräckligt länge för att somna och jag skulle verkligen behöva sova en stund så att jag klarar av att jobba i natt. Så fort jag sluter ögonen minns jag förra helgen. Jag var så lycklig!! Nu är allt, precis allt borta. Slut.
Fuck!!
Jag har varit här förut. För många gånger. Jag har legat här i min säng och gråtit, förbannat mig själv för att jag lät mig falla. Varför lär jag mig aldrig?
Trodde jag verkligen att han skulle vilja ha mig, när ingen annan har det?
Jag har gjort det här för många gånger nu. Lurat mig själv. På något omöjligt sätt har jag fått mig själv att tro att det skulle vara annorlunda. Den här gången. Och den här gången.
Men nu? Jag vill ligga kvar i askan. Jag vill inte gå igenom det här igen. Men vad har jag då kvar? Vad ska jag göra med Liten? Varför ens skriva eller finnas kvar på DS? Just DS där han dessutom finns kvar. Kommer jag stå ut med att se hur han träffar någon annan? Jag mår så illa av bara tanken.
Jag kan inte slappna av. Jag kan inte sluta gråta tillräckligt länge för att somna och jag skulle verkligen behöva sova en stund så att jag klarar av att jobba i natt. Så fort jag sluter ögonen minns jag förra helgen. Jag var så lycklig!! Nu är allt, precis allt borta. Slut.
Fuck!!
fredag 19 juni 2015
Ask
Vad kan jag mer säga, än att jag har överlevt dagen?
Har jag druckit alkohol? Ja.
Har jag kontaktat honom? Ja.
Har jag berättat om min största rädsla? ... Ja.
Har han svarat? Nej.
Är jag orolig att han gör något äckligt med en ful och naken tant just nu? JA!
Tror jag att han någonsin kommer att älska mig? ... Nej.
Tror jag att han någonsin kommer att välja mig? Nej.
Tror jag att han någonsin kommer att vara min pappa igen? ... Nej ...
Kommer jag någonsin att komma över honom? ... Nej.
Vill jag det? ... ?
Har jag berättat för någon att det är slut? Nej.
Är det oväntat? Nej.
Har mina närmsta haft svårigheter att förstå varför den underbra mannen skulle vara intresserad av lilla mig? Ja!!
Vill jag flyga på honom just nu?
Vill jag be och böna honom på mina bara knän att ta mig tillbaka?
Skulle jag ge vad som helst för det?
Ja!
</3
Har jag druckit alkohol? Ja.
Har jag kontaktat honom? Ja.
Har jag berättat om min största rädsla? ... Ja.
Har han svarat? Nej.
Är jag orolig att han gör något äckligt med en ful och naken tant just nu? JA!
Tror jag att han någonsin kommer att älska mig? ... Nej.
Tror jag att han någonsin kommer att välja mig? Nej.
Tror jag att han någonsin kommer att vara min pappa igen? ... Nej ...
Kommer jag någonsin att komma över honom? ... Nej.
Vill jag det? ... ?
Har jag berättat för någon att det är slut? Nej.
Är det oväntat? Nej.
Har mina närmsta haft svårigheter att förstå varför den underbra mannen skulle vara intresserad av lilla mig? Ja!!
Vill jag flyga på honom just nu?
Vill jag be och böna honom på mina bara knän att ta mig tillbaka?
Skulle jag ge vad som helst för det?
Ja!
</3
Always ...
Jag är rädd.
Jag finner mig själv vilja skriva till honom hela tiden. Jag har så mycket att berätta. Jag behöver hans synpunkter och råd. Jag behöver känna hans sol värma mig.
Det är nästan som om han vore död. Han finns inte för mig något mer. Och det gör ont. Den lilla flickan som var hans, darrar och snyftar. Sparkar och slår.
Vill. Ha. Min. Pappa. !!!
Det är inte meningen att ett sådant band ska brytas. Det skulle vara för alltid.
Det var jag som avslutade allt. Och stundtals hatar jag mig själv för det. Stundtals vill jag straffa mig själv för det. Jag vet inte om det var rätt val. Just nu känns det verkligen inte som det.
Hade jag kunnat leva med hans villkor? Hade det egentligen gjort mig något? Han vill inte ha ett förhållande. ... Det ville jag. Men vad hade varit skillnden? En pappa är en pappa är en pappa ... Han var min pappa. </3 Kommer någon någonsin kunna ta den platsen? Jag vill ju att han ska vara min pappa. Alltid! Kommer jag att kunna låta någon annan få ta den rollen?
Jag är rädd. Jag vill ha min pappa. Men ... han finns inte :'( </3
Jag finner mig själv vilja skriva till honom hela tiden. Jag har så mycket att berätta. Jag behöver hans synpunkter och råd. Jag behöver känna hans sol värma mig.
Det är nästan som om han vore död. Han finns inte för mig något mer. Och det gör ont. Den lilla flickan som var hans, darrar och snyftar. Sparkar och slår.
Vill. Ha. Min. Pappa. !!!
Det är inte meningen att ett sådant band ska brytas. Det skulle vara för alltid.
Det var jag som avslutade allt. Och stundtals hatar jag mig själv för det. Stundtals vill jag straffa mig själv för det. Jag vet inte om det var rätt val. Just nu känns det verkligen inte som det.
Hade jag kunnat leva med hans villkor? Hade det egentligen gjort mig något? Han vill inte ha ett förhållande. ... Det ville jag. Men vad hade varit skillnden? En pappa är en pappa är en pappa ... Han var min pappa. </3 Kommer någon någonsin kunna ta den platsen? Jag vill ju att han ska vara min pappa. Alltid! Kommer jag att kunna låta någon annan få ta den rollen?
Jag är rädd. Jag vill ha min pappa. Men ... han finns inte :'( </3
torsdag 18 juni 2015
Another
Vaknar, som igår, med honom i mitt huvud. Ett minne som snabbt förlöser den tomma smärtan. Hålet han efterlämnade i mig.
Jag ger mig själv tillåtelse att, bara idag, tänka på honom ur ett annat ljus. Jag ska låta sidorna som jag inte tyckte om, få all uppmärksamhet idag.
Under vår korta tid tillsammans såg jag honom i en hjältes sken. Allt han gjorde var perfekt, allt han sade var så rätt. De små detaljerna som inte överensstämde med den bilden blev undanknuffade till ett mörkt hörn. Men jag tänker plocka fram de delarna idag. Ge mig själv en mer hel bild av honom, en helt annan bild än den jag klamrat mig fast i fram till nu. Det kommer att hjälpa. Jag vet det.
Det är för den delen inte dåliga egenskaper, utan bara sådant som jag inte riktigt tyckte om. Egenskaper som inte överensstämde med mig, och det jag sökte i honom.
Jag ger mig själv tillåtelse att, bara idag, tänka på honom ur ett annat ljus. Jag ska låta sidorna som jag inte tyckte om, få all uppmärksamhet idag.
Under vår korta tid tillsammans såg jag honom i en hjältes sken. Allt han gjorde var perfekt, allt han sade var så rätt. De små detaljerna som inte överensstämde med den bilden blev undanknuffade till ett mörkt hörn. Men jag tänker plocka fram de delarna idag. Ge mig själv en mer hel bild av honom, en helt annan bild än den jag klamrat mig fast i fram till nu. Det kommer att hjälpa. Jag vet det.
Det är för den delen inte dåliga egenskaper, utan bara sådant som jag inte riktigt tyckte om. Egenskaper som inte överensstämde med mig, och det jag sökte i honom.
onsdag 17 juni 2015
Alone
Från min dagbok på DS
Jag har varit med om hjärtesorg tidigare. Jag har varit med längtan så stark att det känns som att min kropp på riktigt går sönder. Men det här. Det här är annorlunda. Han var min Pappa. Han var en sådan stor del av min vardag. Vi kände inte varandra en lång tid. Men allt kändes så rätt. För mig. Jag älskade att vara hans lilla. Att vara honom undergiven. Att ge mig själv till honom.
Jag vet att jag kommer att komma upp på mina ben igen. För jag har inget annat val. Men jag vet inte hur. Jag vet inte när.
Det är klart att jag skulle kunna jaga honom. Böna och be honom att ta mig tillbaka. Men till ingen nytta. Jag vet det. Jag har aldrig träffat en man så principfast, så bestämd. Och jag har aldrig tidigare givit vika så som jag gjorde med honom. Inte för att han krävde det, men för att jag ville det.
Att göra honom glad och nöjd med mig, sin lilla flicka, det var en drog. Att få vila i hans famn likaså.
Jag är tom. Det finns inget annat sätt att beskriva det jag känner, denna saknad efter honom. Tom men samtidigt denna smärta som river och sliter itu mig. Jag lurar mig själv till att tillfälligt glömma. Men alla små saker får mig genast att minnas med ett kraftigt slag mot mitt hjärta. Inga fler god morgon-mess. Bara den lilla saken ...
Jag gråter. Jag äter och andas glass. Jag gömmer mig under mitt täcke. Jag gör minimalt, bara viktiga saker. Jag försöker glömma hans leende, hans skratt, hans kyssar, hans doft. Jag försöker glömma hur hel han fick mig att känna mig. Att somna i hans famn. Den trygga, starka famnen. Jag försöker glömma hans genomträngande blick som fick mig att rodna. Jag försöker glömma mannen som under en kort intensiv period var Allt för mig.
Men jag saknar. Jag värker. Jag gråter och fattar knappt att han är borta. Jag kommer aldrig att vara i hans famn igen. Det är fan inte rättvist! Jag var så jävla lycklig ...
Det är inte hans fel. Jag vet det. Det kanske inte ens är mitt fel. Jag vet inte.
Jag har varit med om hjärtesorg tidigare. Jag har varit med längtan så stark att det känns som att min kropp på riktigt går sönder. Men det här. Det här är annorlunda. Han var min Pappa. Han var en sådan stor del av min vardag. Vi kände inte varandra en lång tid. Men allt kändes så rätt. För mig. Jag älskade att vara hans lilla. Att vara honom undergiven. Att ge mig själv till honom.
Jag vet att jag kommer att komma upp på mina ben igen. För jag har inget annat val. Men jag vet inte hur. Jag vet inte när.
Det är klart att jag skulle kunna jaga honom. Böna och be honom att ta mig tillbaka. Men till ingen nytta. Jag vet det. Jag har aldrig träffat en man så principfast, så bestämd. Och jag har aldrig tidigare givit vika så som jag gjorde med honom. Inte för att han krävde det, men för att jag ville det.
Att göra honom glad och nöjd med mig, sin lilla flicka, det var en drog. Att få vila i hans famn likaså.
Jag är tom. Det finns inget annat sätt att beskriva det jag känner, denna saknad efter honom. Tom men samtidigt denna smärta som river och sliter itu mig. Jag lurar mig själv till att tillfälligt glömma. Men alla små saker får mig genast att minnas med ett kraftigt slag mot mitt hjärta. Inga fler god morgon-mess. Bara den lilla saken ...
Jag gråter. Jag äter och andas glass. Jag gömmer mig under mitt täcke. Jag gör minimalt, bara viktiga saker. Jag försöker glömma hans leende, hans skratt, hans kyssar, hans doft. Jag försöker glömma hur hel han fick mig att känna mig. Att somna i hans famn. Den trygga, starka famnen. Jag försöker glömma hans genomträngande blick som fick mig att rodna. Jag försöker glömma mannen som under en kort intensiv period var Allt för mig.
Men jag saknar. Jag värker. Jag gråter och fattar knappt att han är borta. Jag kommer aldrig att vara i hans famn igen. Det är fan inte rättvist! Jag var så jävla lycklig ...
Det är inte hans fel. Jag vet det. Det kanske inte ens är mitt fel. Jag vet inte.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)