Som liten Ninja tycker om:
☆ Blåsa på maskrosor
☆ Blåsa såpbubblor (och jaga bubblornaaaaa!)
☆ Blåsa ut sin drakeld
☆ Blåsa i kissekatternas päls (för att busa!)
...
Och just det!
☆ När Pappa tvingar in sin stora kuk i min lilla prinsessmun. Mums! ^.^
söndag 28 juni 2015
fredag 26 juni 2015
Baby talk
Pappa jag är så kåt, kooooom nuuuuu *vickar lilla rumpan / väntar på respons / vickar lite till* ... Pappa har du sett vilka söta trosor jag har på mig? *drar upp kjolen* ^^
Break
tisdag 23 juni 2015
Baby
It's the end of an era. She's creeping, crawling, skipping and bouncing out of her hiding place. Wiiihooo! ^.^
Yes, please!
måndag 22 juni 2015
Abort
Det finns ungefär lika många olika sorter Daddy Doms som det finns glassorter och om man är ny Little (som jag) kan man behöva smaka sig fram till sin favorit. Med 'smaka' menar jag såklart att utforska alternativen teoretiskt. Gör inte som jag gjorde, låt Ninja vara ditt varnande exempel, och kasta dig i armarna på den första Dd som faller dig i smaken.
Trots att det finns många olika smaker på Daddys så kan vi ändå dela upp dessa i två subgrupper: 1. Daddys som vill ta hand om Hela flickan, kroppsligt och själsligt. 2. Daddys som vill ta hand om flickan endast kroppsligt. 1 = förhållande eller motsvarande enligt överenskommelse 2 = lekkamrater. Subgrupp 2 kan även benämnas som 'fake Daddys'.
Om du är en riktig Little, så som jag, så vill du nog akta dig för 2:orna. De kommer att ge dig en underbar upplevelse men de kan inte tillfredsställa alla dina behov. Denna grupp är mer lämpade för Ageplay, det kan råda viss förvirring kring begreppen ibland. Lite snabbt: att vara Little är att Vara Liten. Att ageplaya är att Låtsas vara liten (eller stor).
Förutom att ställa frågor till din tilltänkta Daddy (vilket jag självklart gjorde) föreslår jag att du också rådfrågar andra Littles (något jag gjorde för sent!)
Fundera igenom vad du vill ha. Läs bloggar/tumblr's. Hitta en grupp med andra små (på DS gruppen 'Littles') och diskutera. Om han Inte passar vad du söker, abort the plan! Var också medveten om att fake Daddys kan säga och skriva precis vad du vill höra och läsa. Gå långsamt och försiktigt fram!
Läs exempelvis det här och här och här ooooch här
Viktigast av allt, ta hand om dig själv och ge inte bort den mest värdefulla av alla gåvor (dig själv) till någon som inte förtjänar det!
Kram, Ninja
Trots att det finns många olika smaker på Daddys så kan vi ändå dela upp dessa i två subgrupper: 1. Daddys som vill ta hand om Hela flickan, kroppsligt och själsligt. 2. Daddys som vill ta hand om flickan endast kroppsligt. 1 = förhållande eller motsvarande enligt överenskommelse 2 = lekkamrater. Subgrupp 2 kan även benämnas som 'fake Daddys'.
Om du är en riktig Little, så som jag, så vill du nog akta dig för 2:orna. De kommer att ge dig en underbar upplevelse men de kan inte tillfredsställa alla dina behov. Denna grupp är mer lämpade för Ageplay, det kan råda viss förvirring kring begreppen ibland. Lite snabbt: att vara Little är att Vara Liten. Att ageplaya är att Låtsas vara liten (eller stor).
Förutom att ställa frågor till din tilltänkta Daddy (vilket jag självklart gjorde) föreslår jag att du också rådfrågar andra Littles (något jag gjorde för sent!)
Fundera igenom vad du vill ha. Läs bloggar/tumblr's. Hitta en grupp med andra små (på DS gruppen 'Littles') och diskutera. Om han Inte passar vad du söker, abort the plan! Var också medveten om att fake Daddys kan säga och skriva precis vad du vill höra och läsa. Gå långsamt och försiktigt fram!
Läs exempelvis det här och här och här ooooch här
Viktigast av allt, ta hand om dig själv och ge inte bort den mest värdefulla av alla gåvor (dig själv) till någon som inte förtjänar det!
Kram, Ninja
Actually
Jag skriver som mest, när jag behöver det som mest. När jag är förtvivlad, förlorad, förbannad, förvirrad ... Men det ger ingen rättvis bild.
Jag tror att jag kommer att klara mig. Jag tror att jag kan gå vidare. Jag tror att jag kan våga hoppas igen. Låta mig falla igen.
Jag tror att jag kan börja sätta allt i perspektiv. Det var ju trots allt inte jordens undergång. Jag tror att jag kan se hela bilden, eller större delar av den. Jag förtjänar att bli älskad och åtrådd. Jag är värd någon som vill ha Mig.
Jag tror att min riktiga Dd finns och längtar och letar lika mycket efter sin flicka som jag gör efter honom. Jag vågar tro.
På sann kärlek. Inte perfekt och inte felfri. Men så innerlig från båda att det alltid finns ett sätt, en lösning, en bro. ^.^
Jag tror att jag kommer att klara mig. Jag tror att jag kan gå vidare. Jag tror att jag kan våga hoppas igen. Låta mig falla igen.
Jag tror att jag kan börja sätta allt i perspektiv. Det var ju trots allt inte jordens undergång. Jag tror att jag kan se hela bilden, eller större delar av den. Jag förtjänar att bli älskad och åtrådd. Jag är värd någon som vill ha Mig.
Jag tror att min riktiga Dd finns och längtar och letar lika mycket efter sin flicka som jag gör efter honom. Jag vågar tro.
På sann kärlek. Inte perfekt och inte felfri. Men så innerlig från båda att det alltid finns ett sätt, en lösning, en bro. ^.^
söndag 21 juni 2015
Apparently
... Tolkar vi saker, som exempelvis detta, helt olika. Ja jag grubblar, jag nöter och driver mig själv till vansinne.
Fuck!! Focus baby!! Handla, fixa, jobba.
Alright
Frågar om han kan skicka mina saker till mig nästa vecka. Han svarar med en selfie. Varför?
Tidigare hade det betytt mycket för mig. Jag hade myst och spunnit som en kattunge "miiiin snyggingpappa!". Men nu?
Jag blir bara irriterad! Varför var det nödvändigt?
Han säger att han är min vän och jag uppskattar det. Men jag klarar inte av det. Jag vill ha mina saker. Så att vi inte har något ofärdigt mellan oss. Så att jag kan vända blad. Om än motvilligt. Inser att jag inte har någonting hos honom att hämta. Det gör ont. Men det är. Jag kan inte förändra något.
Men om jag kunde gå tillbaka i tiden. Om jag inte skulle ha reagerat på hur han i förbifarten nämnde att han inte ville ha ett förhållande alls, med någon ... Om han aldrig hade sagt det. Om inte ... Skulle jag sitta här och tro att jag var lycklig? Fortfarande invaggad i falsk tro att han faktiskt var kär i mig och inte den roll han trodde att jag spelade. Hade det varit bättre?
Jag är ok. Inte mer. Inte mindre. Jag kan nästan tänka mig att leva utan att aldrig få vara i hans famn igen. Det är framsteg.
Men bilden bränner i mina ögonlock. Inte min. Inte min. Inte min. Han vet hur mycket jag älskade att han skickade kort på sig själv till mig. Han vet hur jäkla mycket det betydde för mig. ... Det känns onödigt elakt faktiskt. Men han menade det säkert inte så.
Tidigare hade det betytt mycket för mig. Jag hade myst och spunnit som en kattunge "miiiin snyggingpappa!". Men nu?
Jag blir bara irriterad! Varför var det nödvändigt?
Han säger att han är min vän och jag uppskattar det. Men jag klarar inte av det. Jag vill ha mina saker. Så att vi inte har något ofärdigt mellan oss. Så att jag kan vända blad. Om än motvilligt. Inser att jag inte har någonting hos honom att hämta. Det gör ont. Men det är. Jag kan inte förändra något.
Men om jag kunde gå tillbaka i tiden. Om jag inte skulle ha reagerat på hur han i förbifarten nämnde att han inte ville ha ett förhållande alls, med någon ... Om han aldrig hade sagt det. Om inte ... Skulle jag sitta här och tro att jag var lycklig? Fortfarande invaggad i falsk tro att han faktiskt var kär i mig och inte den roll han trodde att jag spelade. Hade det varit bättre?
Jag är ok. Inte mer. Inte mindre. Jag kan nästan tänka mig att leva utan att aldrig få vara i hans famn igen. Det är framsteg.
Men bilden bränner i mina ögonlock. Inte min. Inte min. Inte min. Han vet hur mycket jag älskade att han skickade kort på sig själv till mig. Han vet hur jäkla mycket det betydde för mig. ... Det känns onödigt elakt faktiskt. Men han menade det säkert inte så.
lördag 20 juni 2015
Abstinence
Det börjar bli dags att byta bokstav. Men jag kan inte bestämma mig för vilken. Just nu kan jag knappt koncentrera mig på något tillräckligt länge för att veta något alls.
Jag satte just känslan på vad som pågår inom mig i perspektiv. Abstinens. Han var min drog. Jag måste hålla mina fingrar upptagna för att inte skriva till honom. Som igår. Igår vet jag inte vad sjutton jag gjorde. Värre blev det i alla fall. Hela mina kropp skriker efter min drog. Hans värme. Tryggheten jag fann i honom. Jag har lätt för att känna och kasta mig huvudstupa in i saker med passion. Jag är impulsiv och agerar på känsla. Det är en stor del i varför jag skapar mitt eget kaos.
Det är inte sunt. Jag vet. Jag är tydligen inte frisk i huvudet. Jag föll från en alldeles för hög höjd. Inget kunde stoppa mig. Men så ligger jag här blåslagen och skakar inombords. Jag vill ha min pappa. Men han finns inte mer.
Jag satte just känslan på vad som pågår inom mig i perspektiv. Abstinens. Han var min drog. Jag måste hålla mina fingrar upptagna för att inte skriva till honom. Som igår. Igår vet jag inte vad sjutton jag gjorde. Värre blev det i alla fall. Hela mina kropp skriker efter min drog. Hans värme. Tryggheten jag fann i honom. Jag har lätt för att känna och kasta mig huvudstupa in i saker med passion. Jag är impulsiv och agerar på känsla. Det är en stor del i varför jag skapar mitt eget kaos.
Det är inte sunt. Jag vet. Jag är tydligen inte frisk i huvudet. Jag föll från en alldeles för hög höjd. Inget kunde stoppa mig. Men så ligger jag här blåslagen och skakar inombords. Jag vill ha min pappa. Men han finns inte mer.
Ashes
Fågel Fenix föds på nytt ur sin egen aska. Som om inget hänt. Ny, oförstörd. Fenix har alltid varit en viktig symbol för mig. Men jag grubblar från mitt mörka ställe, hålet som jag har grävt åt mig själv, jag grubblar och funderar 'varför?'. What's the point?
Jag har varit här förut. För många gånger. Jag har legat här i min säng och gråtit, förbannat mig själv för att jag lät mig falla. Varför lär jag mig aldrig?
Trodde jag verkligen att han skulle vilja ha mig, när ingen annan har det?
Jag har gjort det här för många gånger nu. Lurat mig själv. På något omöjligt sätt har jag fått mig själv att tro att det skulle vara annorlunda. Den här gången. Och den här gången.
Men nu? Jag vill ligga kvar i askan. Jag vill inte gå igenom det här igen. Men vad har jag då kvar? Vad ska jag göra med Liten? Varför ens skriva eller finnas kvar på DS? Just DS där han dessutom finns kvar. Kommer jag stå ut med att se hur han träffar någon annan? Jag mår så illa av bara tanken.
Jag kan inte slappna av. Jag kan inte sluta gråta tillräckligt länge för att somna och jag skulle verkligen behöva sova en stund så att jag klarar av att jobba i natt. Så fort jag sluter ögonen minns jag förra helgen. Jag var så lycklig!! Nu är allt, precis allt borta. Slut.
Fuck!!
Jag har varit här förut. För många gånger. Jag har legat här i min säng och gråtit, förbannat mig själv för att jag lät mig falla. Varför lär jag mig aldrig?
Trodde jag verkligen att han skulle vilja ha mig, när ingen annan har det?
Jag har gjort det här för många gånger nu. Lurat mig själv. På något omöjligt sätt har jag fått mig själv att tro att det skulle vara annorlunda. Den här gången. Och den här gången.
Men nu? Jag vill ligga kvar i askan. Jag vill inte gå igenom det här igen. Men vad har jag då kvar? Vad ska jag göra med Liten? Varför ens skriva eller finnas kvar på DS? Just DS där han dessutom finns kvar. Kommer jag stå ut med att se hur han träffar någon annan? Jag mår så illa av bara tanken.
Jag kan inte slappna av. Jag kan inte sluta gråta tillräckligt länge för att somna och jag skulle verkligen behöva sova en stund så att jag klarar av att jobba i natt. Så fort jag sluter ögonen minns jag förra helgen. Jag var så lycklig!! Nu är allt, precis allt borta. Slut.
Fuck!!
Alive
Jag är mör och blå efter gårdagen. Vet inte varför jag alltid mår bra av att göra illa mig själv. Självdestruktiv. Sedan jag föddes. Det finns såklart en förklaring i kroppens kemi.
Jag gjorde inte illa mig med flit. Men en del av det roliga var att det gjorde så jävla ont. Jag är inte masochist. Jag tänder inte på smärta! Men på en partners våldsamma behandling. Det är fortfarande inte smärtan som jag längtar efter. Jag tycker till exempel att det gör fruktansvärt ont att få smisk. Det är känslan av gärningen, att det blir gjort mot mig, som jag längtar.
Jag ser alltid till att skada mig själv när jag mår dåligt. Jag har sedan länge lagt ned alla rakblad och knivar. Jag kan lyckas överraska mig själv med en dubbel örfil. Men det fungerar i regel bara en gång sedan blir jag medveten om vad jag gör och då dämpar jag omedvetet kraften.
Ett annat sätt är att förvägra mig själv mat. Jag har verkligen ett hat/kärlekförhållande till mat. Perioder då jag inte mår bra kan jag njuta av att ligga på rygg och bara känna alla ben som sticker ut. Eller att dra av mig tröjan och känna mina revben, peta in ett finger emellan, dra upp och ned som om jag spelade på en harpa. Jag kan också tvinga i mig mat, för att må illa.
Det är inte ofta jag försökt prata om det. Jag går aldrig för långt! De perioder när jag inte äter ser jag till att ta vitamin- och mineraltabletter. På något sätt vill jag ändå att det ska vara synligt. Men när jag har försökt prata om det med någon jag litat på, har jag inte direkt fått ett bra gensvar. Det gjorde mig ledsen. Vilket gjorde att jag åt ännu mindre. Egentligen hade väl det varit första ledtråden. Att han faktiskt inte brydde sig ... Det gjorde ont. Men jag jagar ju saker och människor som skadar mig. ...
Hur kan jag skriva om det, om det är något jag mest vill dölja? För att ingen av er som eventuellt läser detta vet vem jag är. Ju. Så enkelt är det.
Jag vet att jag som minst borde väga 47-48 kg, enligt bmi. Jag vet det för jag har flera gånger räknat ut det, och dagdrömt om hur det skulle kännas att till och med gå under den gränsen. Om någon då skulle se att jag kanske inte mådde bra. Jag har alltså 7-8 kilo att gå ned. För att komma dit. Det är inte omöjligt.
Jag vet att jag är sjuk i huvudet. Jag vet att jag är ordentligt skadad! Jag förstår att ingen vill ta ansvar för mig, hjälpa mig. Jag fattar att om det är det jag vill ha så måste jag söka hjälp.
Fast egentligen vill jag bara att Någon bryr sig ...
Idag slog det mig att mitt mest självdestruktiva beteende just nu är att jag vägrar släppa taget om någon som bevisligen inte vill ha mig. Hur skadar inte det mig? Och tycker jag inte att jag verkligen förtjänar det?
Jag skrev en gång, en början till något: Jag överlever. Det är allt jag någonsin har gjort. Överlevt. Aldrig levt.
Jag kanske kommer till den punkten. Där när jag inte bara guppar omkring i livets hav och fokuserar på att enbart hålla huvudet över ytan. Inte ta mig till land. Jag hoppas det.
Jag gjorde inte illa mig med flit. Men en del av det roliga var att det gjorde så jävla ont. Jag är inte masochist. Jag tänder inte på smärta! Men på en partners våldsamma behandling. Det är fortfarande inte smärtan som jag längtar efter. Jag tycker till exempel att det gör fruktansvärt ont att få smisk. Det är känslan av gärningen, att det blir gjort mot mig, som jag längtar.
Jag ser alltid till att skada mig själv när jag mår dåligt. Jag har sedan länge lagt ned alla rakblad och knivar. Jag kan lyckas överraska mig själv med en dubbel örfil. Men det fungerar i regel bara en gång sedan blir jag medveten om vad jag gör och då dämpar jag omedvetet kraften.
Ett annat sätt är att förvägra mig själv mat. Jag har verkligen ett hat/kärlekförhållande till mat. Perioder då jag inte mår bra kan jag njuta av att ligga på rygg och bara känna alla ben som sticker ut. Eller att dra av mig tröjan och känna mina revben, peta in ett finger emellan, dra upp och ned som om jag spelade på en harpa. Jag kan också tvinga i mig mat, för att må illa.
Det är inte ofta jag försökt prata om det. Jag går aldrig för långt! De perioder när jag inte äter ser jag till att ta vitamin- och mineraltabletter. På något sätt vill jag ändå att det ska vara synligt. Men när jag har försökt prata om det med någon jag litat på, har jag inte direkt fått ett bra gensvar. Det gjorde mig ledsen. Vilket gjorde att jag åt ännu mindre. Egentligen hade väl det varit första ledtråden. Att han faktiskt inte brydde sig ... Det gjorde ont. Men jag jagar ju saker och människor som skadar mig. ...
Hur kan jag skriva om det, om det är något jag mest vill dölja? För att ingen av er som eventuellt läser detta vet vem jag är. Ju. Så enkelt är det.
Jag vet att jag som minst borde väga 47-48 kg, enligt bmi. Jag vet det för jag har flera gånger räknat ut det, och dagdrömt om hur det skulle kännas att till och med gå under den gränsen. Om någon då skulle se att jag kanske inte mådde bra. Jag har alltså 7-8 kilo att gå ned. För att komma dit. Det är inte omöjligt.
Jag vet att jag är sjuk i huvudet. Jag vet att jag är ordentligt skadad! Jag förstår att ingen vill ta ansvar för mig, hjälpa mig. Jag fattar att om det är det jag vill ha så måste jag söka hjälp.
Fast egentligen vill jag bara att Någon bryr sig ...
Idag slog det mig att mitt mest självdestruktiva beteende just nu är att jag vägrar släppa taget om någon som bevisligen inte vill ha mig. Hur skadar inte det mig? Och tycker jag inte att jag verkligen förtjänar det?
Jag skrev en gång, en början till något: Jag överlever. Det är allt jag någonsin har gjort. Överlevt. Aldrig levt.
Jag kanske kommer till den punkten. Där när jag inte bara guppar omkring i livets hav och fokuserar på att enbart hålla huvudet över ytan. Inte ta mig till land. Jag hoppas det.
fredag 19 juni 2015
Ask
Vad kan jag mer säga, än att jag har överlevt dagen?
Har jag druckit alkohol? Ja.
Har jag kontaktat honom? Ja.
Har jag berättat om min största rädsla? ... Ja.
Har han svarat? Nej.
Är jag orolig att han gör något äckligt med en ful och naken tant just nu? JA!
Tror jag att han någonsin kommer att älska mig? ... Nej.
Tror jag att han någonsin kommer att välja mig? Nej.
Tror jag att han någonsin kommer att vara min pappa igen? ... Nej ...
Kommer jag någonsin att komma över honom? ... Nej.
Vill jag det? ... ?
Har jag berättat för någon att det är slut? Nej.
Är det oväntat? Nej.
Har mina närmsta haft svårigheter att förstå varför den underbra mannen skulle vara intresserad av lilla mig? Ja!!
Vill jag flyga på honom just nu?
Vill jag be och böna honom på mina bara knän att ta mig tillbaka?
Skulle jag ge vad som helst för det?
Ja!
</3
Har jag druckit alkohol? Ja.
Har jag kontaktat honom? Ja.
Har jag berättat om min största rädsla? ... Ja.
Har han svarat? Nej.
Är jag orolig att han gör något äckligt med en ful och naken tant just nu? JA!
Tror jag att han någonsin kommer att älska mig? ... Nej.
Tror jag att han någonsin kommer att välja mig? Nej.
Tror jag att han någonsin kommer att vara min pappa igen? ... Nej ...
Kommer jag någonsin att komma över honom? ... Nej.
Vill jag det? ... ?
Har jag berättat för någon att det är slut? Nej.
Är det oväntat? Nej.
Har mina närmsta haft svårigheter att förstå varför den underbra mannen skulle vara intresserad av lilla mig? Ja!!
Vill jag flyga på honom just nu?
Vill jag be och böna honom på mina bara knän att ta mig tillbaka?
Skulle jag ge vad som helst för det?
Ja!
</3
Always ...
Jag är rädd.
Jag finner mig själv vilja skriva till honom hela tiden. Jag har så mycket att berätta. Jag behöver hans synpunkter och råd. Jag behöver känna hans sol värma mig.
Det är nästan som om han vore död. Han finns inte för mig något mer. Och det gör ont. Den lilla flickan som var hans, darrar och snyftar. Sparkar och slår.
Vill. Ha. Min. Pappa. !!!
Det är inte meningen att ett sådant band ska brytas. Det skulle vara för alltid.
Det var jag som avslutade allt. Och stundtals hatar jag mig själv för det. Stundtals vill jag straffa mig själv för det. Jag vet inte om det var rätt val. Just nu känns det verkligen inte som det.
Hade jag kunnat leva med hans villkor? Hade det egentligen gjort mig något? Han vill inte ha ett förhållande. ... Det ville jag. Men vad hade varit skillnden? En pappa är en pappa är en pappa ... Han var min pappa. </3 Kommer någon någonsin kunna ta den platsen? Jag vill ju att han ska vara min pappa. Alltid! Kommer jag att kunna låta någon annan få ta den rollen?
Jag är rädd. Jag vill ha min pappa. Men ... han finns inte :'( </3
Jag finner mig själv vilja skriva till honom hela tiden. Jag har så mycket att berätta. Jag behöver hans synpunkter och råd. Jag behöver känna hans sol värma mig.
Det är nästan som om han vore död. Han finns inte för mig något mer. Och det gör ont. Den lilla flickan som var hans, darrar och snyftar. Sparkar och slår.
Vill. Ha. Min. Pappa. !!!
Det är inte meningen att ett sådant band ska brytas. Det skulle vara för alltid.
Det var jag som avslutade allt. Och stundtals hatar jag mig själv för det. Stundtals vill jag straffa mig själv för det. Jag vet inte om det var rätt val. Just nu känns det verkligen inte som det.
Hade jag kunnat leva med hans villkor? Hade det egentligen gjort mig något? Han vill inte ha ett förhållande. ... Det ville jag. Men vad hade varit skillnden? En pappa är en pappa är en pappa ... Han var min pappa. </3 Kommer någon någonsin kunna ta den platsen? Jag vill ju att han ska vara min pappa. Alltid! Kommer jag att kunna låta någon annan få ta den rollen?
Jag är rädd. Jag vill ha min pappa. Men ... han finns inte :'( </3
torsdag 18 juni 2015
Adore
Den lilla flickan vill bli gullad med. Sätt vackra rosetter i hennes hår, hjälp henne ta på sina söta små klänningar. Smek hennes kind och berätta för henne att hon är din finaste ägodel.
Håll henne i din famn och lova att hon alltid har en plats där när världen blir för stor och skrämmande. Pussa hennes panna och smek försiktigt bort hennes tårar när hon inte orkar vara stark.
Se till att hon alltid har sina gosedjur nära, kolla alltid att det inte finns monster under sängen. Stoppa om henne och önska att hon får drömma sött. Per telefon/skype/mess om hon inte är hos dig. Alltid.
Håll hennes hand när ni går över vägarna och berätta för henne att hon måste vara försiktig för att bilar är hårda och hon är mjuk. Var hennes beskyddare. Även när ni är åtskilda geografiskt.
Lek med henne. Kittla henne. Pussa hennes mage, axlar, kinder. Få henne att spinna som en liten kattunge. Älska henne. Alltid.
Åh, så jag önskar att min Lilla ville komma fram och leka igen. Men det dröjer nog inte allt för länge. Hon har gömt sig sedan det tog slut med Honom. Hon behöver också läka sina sår. Men nu ska hon få fria tyglar att utvecklas och aldrig igen ska hon kopplas ihop med någon vuxen. Hon är min, hon är jag. Även utan Caregiver kan hon finnas.
Håll henne i din famn och lova att hon alltid har en plats där när världen blir för stor och skrämmande. Pussa hennes panna och smek försiktigt bort hennes tårar när hon inte orkar vara stark.
Se till att hon alltid har sina gosedjur nära, kolla alltid att det inte finns monster under sängen. Stoppa om henne och önska att hon får drömma sött. Per telefon/skype/mess om hon inte är hos dig. Alltid.
Håll hennes hand när ni går över vägarna och berätta för henne att hon måste vara försiktig för att bilar är hårda och hon är mjuk. Var hennes beskyddare. Även när ni är åtskilda geografiskt.
Lek med henne. Kittla henne. Pussa hennes mage, axlar, kinder. Få henne att spinna som en liten kattunge. Älska henne. Alltid.
Åh, så jag önskar att min Lilla ville komma fram och leka igen. Men det dröjer nog inte allt för länge. Hon har gömt sig sedan det tog slut med Honom. Hon behöver också läka sina sår. Men nu ska hon få fria tyglar att utvecklas och aldrig igen ska hon kopplas ihop med någon vuxen. Hon är min, hon är jag. Även utan Caregiver kan hon finnas.
Another
Vaknar, som igår, med honom i mitt huvud. Ett minne som snabbt förlöser den tomma smärtan. Hålet han efterlämnade i mig.
Jag ger mig själv tillåtelse att, bara idag, tänka på honom ur ett annat ljus. Jag ska låta sidorna som jag inte tyckte om, få all uppmärksamhet idag.
Under vår korta tid tillsammans såg jag honom i en hjältes sken. Allt han gjorde var perfekt, allt han sade var så rätt. De små detaljerna som inte överensstämde med den bilden blev undanknuffade till ett mörkt hörn. Men jag tänker plocka fram de delarna idag. Ge mig själv en mer hel bild av honom, en helt annan bild än den jag klamrat mig fast i fram till nu. Det kommer att hjälpa. Jag vet det.
Det är för den delen inte dåliga egenskaper, utan bara sådant som jag inte riktigt tyckte om. Egenskaper som inte överensstämde med mig, och det jag sökte i honom.
Jag ger mig själv tillåtelse att, bara idag, tänka på honom ur ett annat ljus. Jag ska låta sidorna som jag inte tyckte om, få all uppmärksamhet idag.
Under vår korta tid tillsammans såg jag honom i en hjältes sken. Allt han gjorde var perfekt, allt han sade var så rätt. De små detaljerna som inte överensstämde med den bilden blev undanknuffade till ett mörkt hörn. Men jag tänker plocka fram de delarna idag. Ge mig själv en mer hel bild av honom, en helt annan bild än den jag klamrat mig fast i fram till nu. Det kommer att hjälpa. Jag vet det.
Det är för den delen inte dåliga egenskaper, utan bara sådant som jag inte riktigt tyckte om. Egenskaper som inte överensstämde med mig, och det jag sökte i honom.
onsdag 17 juni 2015
Awesome
Ett skratt. Första på flera dagar. Ett skratt som var befriande, värmande och levande. Och den minuten var det som att ingenting hemskt och jobbigt hade hänt. Det kändes hoppfullt!
Alone
Från min dagbok på DS
Jag har varit med om hjärtesorg tidigare. Jag har varit med längtan så stark att det känns som att min kropp på riktigt går sönder. Men det här. Det här är annorlunda. Han var min Pappa. Han var en sådan stor del av min vardag. Vi kände inte varandra en lång tid. Men allt kändes så rätt. För mig. Jag älskade att vara hans lilla. Att vara honom undergiven. Att ge mig själv till honom.
Jag vet att jag kommer att komma upp på mina ben igen. För jag har inget annat val. Men jag vet inte hur. Jag vet inte när.
Det är klart att jag skulle kunna jaga honom. Böna och be honom att ta mig tillbaka. Men till ingen nytta. Jag vet det. Jag har aldrig träffat en man så principfast, så bestämd. Och jag har aldrig tidigare givit vika så som jag gjorde med honom. Inte för att han krävde det, men för att jag ville det.
Att göra honom glad och nöjd med mig, sin lilla flicka, det var en drog. Att få vila i hans famn likaså.
Jag är tom. Det finns inget annat sätt att beskriva det jag känner, denna saknad efter honom. Tom men samtidigt denna smärta som river och sliter itu mig. Jag lurar mig själv till att tillfälligt glömma. Men alla små saker får mig genast att minnas med ett kraftigt slag mot mitt hjärta. Inga fler god morgon-mess. Bara den lilla saken ...
Jag gråter. Jag äter och andas glass. Jag gömmer mig under mitt täcke. Jag gör minimalt, bara viktiga saker. Jag försöker glömma hans leende, hans skratt, hans kyssar, hans doft. Jag försöker glömma hur hel han fick mig att känna mig. Att somna i hans famn. Den trygga, starka famnen. Jag försöker glömma hans genomträngande blick som fick mig att rodna. Jag försöker glömma mannen som under en kort intensiv period var Allt för mig.
Men jag saknar. Jag värker. Jag gråter och fattar knappt att han är borta. Jag kommer aldrig att vara i hans famn igen. Det är fan inte rättvist! Jag var så jävla lycklig ...
Det är inte hans fel. Jag vet det. Det kanske inte ens är mitt fel. Jag vet inte.
Jag har varit med om hjärtesorg tidigare. Jag har varit med längtan så stark att det känns som att min kropp på riktigt går sönder. Men det här. Det här är annorlunda. Han var min Pappa. Han var en sådan stor del av min vardag. Vi kände inte varandra en lång tid. Men allt kändes så rätt. För mig. Jag älskade att vara hans lilla. Att vara honom undergiven. Att ge mig själv till honom.
Jag vet att jag kommer att komma upp på mina ben igen. För jag har inget annat val. Men jag vet inte hur. Jag vet inte när.
Det är klart att jag skulle kunna jaga honom. Böna och be honom att ta mig tillbaka. Men till ingen nytta. Jag vet det. Jag har aldrig träffat en man så principfast, så bestämd. Och jag har aldrig tidigare givit vika så som jag gjorde med honom. Inte för att han krävde det, men för att jag ville det.
Att göra honom glad och nöjd med mig, sin lilla flicka, det var en drog. Att få vila i hans famn likaså.
Jag är tom. Det finns inget annat sätt att beskriva det jag känner, denna saknad efter honom. Tom men samtidigt denna smärta som river och sliter itu mig. Jag lurar mig själv till att tillfälligt glömma. Men alla små saker får mig genast att minnas med ett kraftigt slag mot mitt hjärta. Inga fler god morgon-mess. Bara den lilla saken ...
Jag gråter. Jag äter och andas glass. Jag gömmer mig under mitt täcke. Jag gör minimalt, bara viktiga saker. Jag försöker glömma hans leende, hans skratt, hans kyssar, hans doft. Jag försöker glömma hur hel han fick mig att känna mig. Att somna i hans famn. Den trygga, starka famnen. Jag försöker glömma hans genomträngande blick som fick mig att rodna. Jag försöker glömma mannen som under en kort intensiv period var Allt för mig.
Men jag saknar. Jag värker. Jag gråter och fattar knappt att han är borta. Jag kommer aldrig att vara i hans famn igen. Det är fan inte rättvist! Jag var så jävla lycklig ...
Det är inte hans fel. Jag vet det. Det kanske inte ens är mitt fel. Jag vet inte.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)





