Jag finner skönhet i det operfekta, det ofullständiga, det oväntade.
Skönhet i det andra förkastar, inte förstår. I det omanipulerade, äkta.
En bukett med vilda blommor och växter, komplett med en liten insekt eller två, framför växthusens felfria exemplar.
Klumpig sanning framför korrekt skriven, utsuddad, omskriven kärleksförklaring. Oläslig handstil framför digitala tryck.
Den trasiga människan som gör sitt bästa. Flickan med fräknar och tandställning som skrattar och vägrar bry sig om de som stirrar. Vänskap som föddes ur missförstånd. Kärlek som är sann, som är oförstörbar trots brister och bråk.
Ett märke, blått eller rött, som markerar ägarskap, tillhörighet. Rödgråtna ögon och tårar som smeks och pussas bort.
Ett misslyckat försök framför att bara ge upp.
Jag finner skönhet i sanning och betydelsen av den lilla gärningen. I lyckan över ett litet meddelande skrivet i sand. Det som får evigt liv i hjärtat och själen. Inte det som står och samlar damm.
Jag finner skönhet i att ligga svettig, kladdig, rufsig och trött i en röra tillsammans med den där speciella någon. Att bara vara. Att utbyta andetag med varandra. Den rusiga lyckan av att ligga i den famn där jag hör hemma.
Sanning är skönhet men skönhet är inte alltid sanning.
Visar inlägg med etikett thoughts from the abyss. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett thoughts from the abyss. Visa alla inlägg
tisdag 14 juli 2015
tisdag 7 juli 2015
Broken
But not unfixable. Sometimes I think I just wasn't weak at all. I wanted too much but not nearly enough. I could have cried and died in your arms. Love is my bad reflection. The sad song everyone is singing. Trust is an act, a pretend game I play. I'm open, but I am not ... I fucked up believing. Fucking deceiving. If I am not Love at least I can fall. Get up, and walk on. A promise, a whisper that fades in the air. Nothing is real if it's done in the dark. I'm a mess but not yours. I am broken but yet, I am not.
torsdag 2 juli 2015
Back to zero
Liten dum flicka gjorde det igen. Lät sig falla. Inte som förra gången. Det kommer aldrig att bli som med Honom. Men som en början till något. Han var fin. Han var snäll. Han var intressant och han fick mig att skratta. Att vara glad. Att plocka fram min Lilla. Han talade till henne, han lyckades locka fram henne från sitt gömställe. Det var ett misstag.
Han kom. Han lekte. Han åkte. Han är borta nu.
Jag känner mig så himla billig och äcklig. Varför lät jag honom göra sådant, som är vackert och rent, med mig? Som en riktig slampa. Som om det inte betydde något alls.
Varför trodde jag att det betydde något?
Att leva utan en pappa, att inte få tillhöra honom, vara Hans, vara den lilla flickan ... Det är för mig lika omöjligt som att leva utan syre. Just nu känns det som en förbannelse.
Jag vet inte längre. Jag litar inte på mitt omdöme. Jag kan inte hålla på och ge bort det mest ömtåliga jag har, gång på gång igen. Jag kan inte låta vem som helst få ta mig. Det skadar mig. Det betyder ju någonting för mig. Jag låter inte vem som helst röra vid mig. Fast nu känns det inte så.
Hur ska jag kunna veta att den som håller mig i sin famn, den som får klä av mig, använda mig ... Hur vet jag att den är På Riktigt? Jag vill känna mig hel igen. Jag vill ha min pappa ... Men han finns inte.
Han kom. Han lekte. Han åkte. Han är borta nu.
Jag känner mig så himla billig och äcklig. Varför lät jag honom göra sådant, som är vackert och rent, med mig? Som en riktig slampa. Som om det inte betydde något alls.
Varför trodde jag att det betydde något?
Att leva utan en pappa, att inte få tillhöra honom, vara Hans, vara den lilla flickan ... Det är för mig lika omöjligt som att leva utan syre. Just nu känns det som en förbannelse.
Jag vet inte längre. Jag litar inte på mitt omdöme. Jag kan inte hålla på och ge bort det mest ömtåliga jag har, gång på gång igen. Jag kan inte låta vem som helst få ta mig. Det skadar mig. Det betyder ju någonting för mig. Jag låter inte vem som helst röra vid mig. Fast nu känns det inte så.
Hur ska jag kunna veta att den som håller mig i sin famn, den som får klä av mig, använda mig ... Hur vet jag att den är På Riktigt? Jag vill känna mig hel igen. Jag vill ha min pappa ... Men han finns inte.
tisdag 23 juni 2015
lördag 20 juni 2015
Abstinence
Det börjar bli dags att byta bokstav. Men jag kan inte bestämma mig för vilken. Just nu kan jag knappt koncentrera mig på något tillräckligt länge för att veta något alls.
Jag satte just känslan på vad som pågår inom mig i perspektiv. Abstinens. Han var min drog. Jag måste hålla mina fingrar upptagna för att inte skriva till honom. Som igår. Igår vet jag inte vad sjutton jag gjorde. Värre blev det i alla fall. Hela mina kropp skriker efter min drog. Hans värme. Tryggheten jag fann i honom. Jag har lätt för att känna och kasta mig huvudstupa in i saker med passion. Jag är impulsiv och agerar på känsla. Det är en stor del i varför jag skapar mitt eget kaos.
Det är inte sunt. Jag vet. Jag är tydligen inte frisk i huvudet. Jag föll från en alldeles för hög höjd. Inget kunde stoppa mig. Men så ligger jag här blåslagen och skakar inombords. Jag vill ha min pappa. Men han finns inte mer.
Jag satte just känslan på vad som pågår inom mig i perspektiv. Abstinens. Han var min drog. Jag måste hålla mina fingrar upptagna för att inte skriva till honom. Som igår. Igår vet jag inte vad sjutton jag gjorde. Värre blev det i alla fall. Hela mina kropp skriker efter min drog. Hans värme. Tryggheten jag fann i honom. Jag har lätt för att känna och kasta mig huvudstupa in i saker med passion. Jag är impulsiv och agerar på känsla. Det är en stor del i varför jag skapar mitt eget kaos.
Det är inte sunt. Jag vet. Jag är tydligen inte frisk i huvudet. Jag föll från en alldeles för hög höjd. Inget kunde stoppa mig. Men så ligger jag här blåslagen och skakar inombords. Jag vill ha min pappa. Men han finns inte mer.
Ashes
Fågel Fenix föds på nytt ur sin egen aska. Som om inget hänt. Ny, oförstörd. Fenix har alltid varit en viktig symbol för mig. Men jag grubblar från mitt mörka ställe, hålet som jag har grävt åt mig själv, jag grubblar och funderar 'varför?'. What's the point?
Jag har varit här förut. För många gånger. Jag har legat här i min säng och gråtit, förbannat mig själv för att jag lät mig falla. Varför lär jag mig aldrig?
Trodde jag verkligen att han skulle vilja ha mig, när ingen annan har det?
Jag har gjort det här för många gånger nu. Lurat mig själv. På något omöjligt sätt har jag fått mig själv att tro att det skulle vara annorlunda. Den här gången. Och den här gången.
Men nu? Jag vill ligga kvar i askan. Jag vill inte gå igenom det här igen. Men vad har jag då kvar? Vad ska jag göra med Liten? Varför ens skriva eller finnas kvar på DS? Just DS där han dessutom finns kvar. Kommer jag stå ut med att se hur han träffar någon annan? Jag mår så illa av bara tanken.
Jag kan inte slappna av. Jag kan inte sluta gråta tillräckligt länge för att somna och jag skulle verkligen behöva sova en stund så att jag klarar av att jobba i natt. Så fort jag sluter ögonen minns jag förra helgen. Jag var så lycklig!! Nu är allt, precis allt borta. Slut.
Fuck!!
Jag har varit här förut. För många gånger. Jag har legat här i min säng och gråtit, förbannat mig själv för att jag lät mig falla. Varför lär jag mig aldrig?
Trodde jag verkligen att han skulle vilja ha mig, när ingen annan har det?
Jag har gjort det här för många gånger nu. Lurat mig själv. På något omöjligt sätt har jag fått mig själv att tro att det skulle vara annorlunda. Den här gången. Och den här gången.
Men nu? Jag vill ligga kvar i askan. Jag vill inte gå igenom det här igen. Men vad har jag då kvar? Vad ska jag göra med Liten? Varför ens skriva eller finnas kvar på DS? Just DS där han dessutom finns kvar. Kommer jag stå ut med att se hur han träffar någon annan? Jag mår så illa av bara tanken.
Jag kan inte slappna av. Jag kan inte sluta gråta tillräckligt länge för att somna och jag skulle verkligen behöva sova en stund så att jag klarar av att jobba i natt. Så fort jag sluter ögonen minns jag förra helgen. Jag var så lycklig!! Nu är allt, precis allt borta. Slut.
Fuck!!
Alive
Jag är mör och blå efter gårdagen. Vet inte varför jag alltid mår bra av att göra illa mig själv. Självdestruktiv. Sedan jag föddes. Det finns såklart en förklaring i kroppens kemi.
Jag gjorde inte illa mig med flit. Men en del av det roliga var att det gjorde så jävla ont. Jag är inte masochist. Jag tänder inte på smärta! Men på en partners våldsamma behandling. Det är fortfarande inte smärtan som jag längtar efter. Jag tycker till exempel att det gör fruktansvärt ont att få smisk. Det är känslan av gärningen, att det blir gjort mot mig, som jag längtar.
Jag ser alltid till att skada mig själv när jag mår dåligt. Jag har sedan länge lagt ned alla rakblad och knivar. Jag kan lyckas överraska mig själv med en dubbel örfil. Men det fungerar i regel bara en gång sedan blir jag medveten om vad jag gör och då dämpar jag omedvetet kraften.
Ett annat sätt är att förvägra mig själv mat. Jag har verkligen ett hat/kärlekförhållande till mat. Perioder då jag inte mår bra kan jag njuta av att ligga på rygg och bara känna alla ben som sticker ut. Eller att dra av mig tröjan och känna mina revben, peta in ett finger emellan, dra upp och ned som om jag spelade på en harpa. Jag kan också tvinga i mig mat, för att må illa.
Det är inte ofta jag försökt prata om det. Jag går aldrig för långt! De perioder när jag inte äter ser jag till att ta vitamin- och mineraltabletter. På något sätt vill jag ändå att det ska vara synligt. Men när jag har försökt prata om det med någon jag litat på, har jag inte direkt fått ett bra gensvar. Det gjorde mig ledsen. Vilket gjorde att jag åt ännu mindre. Egentligen hade väl det varit första ledtråden. Att han faktiskt inte brydde sig ... Det gjorde ont. Men jag jagar ju saker och människor som skadar mig. ...
Hur kan jag skriva om det, om det är något jag mest vill dölja? För att ingen av er som eventuellt läser detta vet vem jag är. Ju. Så enkelt är det.
Jag vet att jag som minst borde väga 47-48 kg, enligt bmi. Jag vet det för jag har flera gånger räknat ut det, och dagdrömt om hur det skulle kännas att till och med gå under den gränsen. Om någon då skulle se att jag kanske inte mådde bra. Jag har alltså 7-8 kilo att gå ned. För att komma dit. Det är inte omöjligt.
Jag vet att jag är sjuk i huvudet. Jag vet att jag är ordentligt skadad! Jag förstår att ingen vill ta ansvar för mig, hjälpa mig. Jag fattar att om det är det jag vill ha så måste jag söka hjälp.
Fast egentligen vill jag bara att Någon bryr sig ...
Idag slog det mig att mitt mest självdestruktiva beteende just nu är att jag vägrar släppa taget om någon som bevisligen inte vill ha mig. Hur skadar inte det mig? Och tycker jag inte att jag verkligen förtjänar det?
Jag skrev en gång, en början till något: Jag överlever. Det är allt jag någonsin har gjort. Överlevt. Aldrig levt.
Jag kanske kommer till den punkten. Där när jag inte bara guppar omkring i livets hav och fokuserar på att enbart hålla huvudet över ytan. Inte ta mig till land. Jag hoppas det.
Jag gjorde inte illa mig med flit. Men en del av det roliga var att det gjorde så jävla ont. Jag är inte masochist. Jag tänder inte på smärta! Men på en partners våldsamma behandling. Det är fortfarande inte smärtan som jag längtar efter. Jag tycker till exempel att det gör fruktansvärt ont att få smisk. Det är känslan av gärningen, att det blir gjort mot mig, som jag längtar.
Jag ser alltid till att skada mig själv när jag mår dåligt. Jag har sedan länge lagt ned alla rakblad och knivar. Jag kan lyckas överraska mig själv med en dubbel örfil. Men det fungerar i regel bara en gång sedan blir jag medveten om vad jag gör och då dämpar jag omedvetet kraften.
Ett annat sätt är att förvägra mig själv mat. Jag har verkligen ett hat/kärlekförhållande till mat. Perioder då jag inte mår bra kan jag njuta av att ligga på rygg och bara känna alla ben som sticker ut. Eller att dra av mig tröjan och känna mina revben, peta in ett finger emellan, dra upp och ned som om jag spelade på en harpa. Jag kan också tvinga i mig mat, för att må illa.
Det är inte ofta jag försökt prata om det. Jag går aldrig för långt! De perioder när jag inte äter ser jag till att ta vitamin- och mineraltabletter. På något sätt vill jag ändå att det ska vara synligt. Men när jag har försökt prata om det med någon jag litat på, har jag inte direkt fått ett bra gensvar. Det gjorde mig ledsen. Vilket gjorde att jag åt ännu mindre. Egentligen hade väl det varit första ledtråden. Att han faktiskt inte brydde sig ... Det gjorde ont. Men jag jagar ju saker och människor som skadar mig. ...
Hur kan jag skriva om det, om det är något jag mest vill dölja? För att ingen av er som eventuellt läser detta vet vem jag är. Ju. Så enkelt är det.
Jag vet att jag som minst borde väga 47-48 kg, enligt bmi. Jag vet det för jag har flera gånger räknat ut det, och dagdrömt om hur det skulle kännas att till och med gå under den gränsen. Om någon då skulle se att jag kanske inte mådde bra. Jag har alltså 7-8 kilo att gå ned. För att komma dit. Det är inte omöjligt.
Jag vet att jag är sjuk i huvudet. Jag vet att jag är ordentligt skadad! Jag förstår att ingen vill ta ansvar för mig, hjälpa mig. Jag fattar att om det är det jag vill ha så måste jag söka hjälp.
Fast egentligen vill jag bara att Någon bryr sig ...
Idag slog det mig att mitt mest självdestruktiva beteende just nu är att jag vägrar släppa taget om någon som bevisligen inte vill ha mig. Hur skadar inte det mig? Och tycker jag inte att jag verkligen förtjänar det?
Jag skrev en gång, en början till något: Jag överlever. Det är allt jag någonsin har gjort. Överlevt. Aldrig levt.
Jag kanske kommer till den punkten. Där när jag inte bara guppar omkring i livets hav och fokuserar på att enbart hålla huvudet över ytan. Inte ta mig till land. Jag hoppas det.
fredag 19 juni 2015
Ask
Vad kan jag mer säga, än att jag har överlevt dagen?
Har jag druckit alkohol? Ja.
Har jag kontaktat honom? Ja.
Har jag berättat om min största rädsla? ... Ja.
Har han svarat? Nej.
Är jag orolig att han gör något äckligt med en ful och naken tant just nu? JA!
Tror jag att han någonsin kommer att älska mig? ... Nej.
Tror jag att han någonsin kommer att välja mig? Nej.
Tror jag att han någonsin kommer att vara min pappa igen? ... Nej ...
Kommer jag någonsin att komma över honom? ... Nej.
Vill jag det? ... ?
Har jag berättat för någon att det är slut? Nej.
Är det oväntat? Nej.
Har mina närmsta haft svårigheter att förstå varför den underbra mannen skulle vara intresserad av lilla mig? Ja!!
Vill jag flyga på honom just nu?
Vill jag be och böna honom på mina bara knän att ta mig tillbaka?
Skulle jag ge vad som helst för det?
Ja!
</3
Har jag druckit alkohol? Ja.
Har jag kontaktat honom? Ja.
Har jag berättat om min största rädsla? ... Ja.
Har han svarat? Nej.
Är jag orolig att han gör något äckligt med en ful och naken tant just nu? JA!
Tror jag att han någonsin kommer att älska mig? ... Nej.
Tror jag att han någonsin kommer att välja mig? Nej.
Tror jag att han någonsin kommer att vara min pappa igen? ... Nej ...
Kommer jag någonsin att komma över honom? ... Nej.
Vill jag det? ... ?
Har jag berättat för någon att det är slut? Nej.
Är det oväntat? Nej.
Har mina närmsta haft svårigheter att förstå varför den underbra mannen skulle vara intresserad av lilla mig? Ja!!
Vill jag flyga på honom just nu?
Vill jag be och böna honom på mina bara knän att ta mig tillbaka?
Skulle jag ge vad som helst för det?
Ja!
</3
Always ...
Jag är rädd.
Jag finner mig själv vilja skriva till honom hela tiden. Jag har så mycket att berätta. Jag behöver hans synpunkter och råd. Jag behöver känna hans sol värma mig.
Det är nästan som om han vore död. Han finns inte för mig något mer. Och det gör ont. Den lilla flickan som var hans, darrar och snyftar. Sparkar och slår.
Vill. Ha. Min. Pappa. !!!
Det är inte meningen att ett sådant band ska brytas. Det skulle vara för alltid.
Det var jag som avslutade allt. Och stundtals hatar jag mig själv för det. Stundtals vill jag straffa mig själv för det. Jag vet inte om det var rätt val. Just nu känns det verkligen inte som det.
Hade jag kunnat leva med hans villkor? Hade det egentligen gjort mig något? Han vill inte ha ett förhållande. ... Det ville jag. Men vad hade varit skillnden? En pappa är en pappa är en pappa ... Han var min pappa. </3 Kommer någon någonsin kunna ta den platsen? Jag vill ju att han ska vara min pappa. Alltid! Kommer jag att kunna låta någon annan få ta den rollen?
Jag är rädd. Jag vill ha min pappa. Men ... han finns inte :'( </3
Jag finner mig själv vilja skriva till honom hela tiden. Jag har så mycket att berätta. Jag behöver hans synpunkter och råd. Jag behöver känna hans sol värma mig.
Det är nästan som om han vore död. Han finns inte för mig något mer. Och det gör ont. Den lilla flickan som var hans, darrar och snyftar. Sparkar och slår.
Vill. Ha. Min. Pappa. !!!
Det är inte meningen att ett sådant band ska brytas. Det skulle vara för alltid.
Det var jag som avslutade allt. Och stundtals hatar jag mig själv för det. Stundtals vill jag straffa mig själv för det. Jag vet inte om det var rätt val. Just nu känns det verkligen inte som det.
Hade jag kunnat leva med hans villkor? Hade det egentligen gjort mig något? Han vill inte ha ett förhållande. ... Det ville jag. Men vad hade varit skillnden? En pappa är en pappa är en pappa ... Han var min pappa. </3 Kommer någon någonsin kunna ta den platsen? Jag vill ju att han ska vara min pappa. Alltid! Kommer jag att kunna låta någon annan få ta den rollen?
Jag är rädd. Jag vill ha min pappa. Men ... han finns inte :'( </3
onsdag 17 juni 2015
Alone
Från min dagbok på DS
Jag har varit med om hjärtesorg tidigare. Jag har varit med längtan så stark att det känns som att min kropp på riktigt går sönder. Men det här. Det här är annorlunda. Han var min Pappa. Han var en sådan stor del av min vardag. Vi kände inte varandra en lång tid. Men allt kändes så rätt. För mig. Jag älskade att vara hans lilla. Att vara honom undergiven. Att ge mig själv till honom.
Jag vet att jag kommer att komma upp på mina ben igen. För jag har inget annat val. Men jag vet inte hur. Jag vet inte när.
Det är klart att jag skulle kunna jaga honom. Böna och be honom att ta mig tillbaka. Men till ingen nytta. Jag vet det. Jag har aldrig träffat en man så principfast, så bestämd. Och jag har aldrig tidigare givit vika så som jag gjorde med honom. Inte för att han krävde det, men för att jag ville det.
Att göra honom glad och nöjd med mig, sin lilla flicka, det var en drog. Att få vila i hans famn likaså.
Jag är tom. Det finns inget annat sätt att beskriva det jag känner, denna saknad efter honom. Tom men samtidigt denna smärta som river och sliter itu mig. Jag lurar mig själv till att tillfälligt glömma. Men alla små saker får mig genast att minnas med ett kraftigt slag mot mitt hjärta. Inga fler god morgon-mess. Bara den lilla saken ...
Jag gråter. Jag äter och andas glass. Jag gömmer mig under mitt täcke. Jag gör minimalt, bara viktiga saker. Jag försöker glömma hans leende, hans skratt, hans kyssar, hans doft. Jag försöker glömma hur hel han fick mig att känna mig. Att somna i hans famn. Den trygga, starka famnen. Jag försöker glömma hans genomträngande blick som fick mig att rodna. Jag försöker glömma mannen som under en kort intensiv period var Allt för mig.
Men jag saknar. Jag värker. Jag gråter och fattar knappt att han är borta. Jag kommer aldrig att vara i hans famn igen. Det är fan inte rättvist! Jag var så jävla lycklig ...
Det är inte hans fel. Jag vet det. Det kanske inte ens är mitt fel. Jag vet inte.
Jag har varit med om hjärtesorg tidigare. Jag har varit med längtan så stark att det känns som att min kropp på riktigt går sönder. Men det här. Det här är annorlunda. Han var min Pappa. Han var en sådan stor del av min vardag. Vi kände inte varandra en lång tid. Men allt kändes så rätt. För mig. Jag älskade att vara hans lilla. Att vara honom undergiven. Att ge mig själv till honom.
Jag vet att jag kommer att komma upp på mina ben igen. För jag har inget annat val. Men jag vet inte hur. Jag vet inte när.
Det är klart att jag skulle kunna jaga honom. Böna och be honom att ta mig tillbaka. Men till ingen nytta. Jag vet det. Jag har aldrig träffat en man så principfast, så bestämd. Och jag har aldrig tidigare givit vika så som jag gjorde med honom. Inte för att han krävde det, men för att jag ville det.
Att göra honom glad och nöjd med mig, sin lilla flicka, det var en drog. Att få vila i hans famn likaså.
Jag är tom. Det finns inget annat sätt att beskriva det jag känner, denna saknad efter honom. Tom men samtidigt denna smärta som river och sliter itu mig. Jag lurar mig själv till att tillfälligt glömma. Men alla små saker får mig genast att minnas med ett kraftigt slag mot mitt hjärta. Inga fler god morgon-mess. Bara den lilla saken ...
Jag gråter. Jag äter och andas glass. Jag gömmer mig under mitt täcke. Jag gör minimalt, bara viktiga saker. Jag försöker glömma hans leende, hans skratt, hans kyssar, hans doft. Jag försöker glömma hur hel han fick mig att känna mig. Att somna i hans famn. Den trygga, starka famnen. Jag försöker glömma hans genomträngande blick som fick mig att rodna. Jag försöker glömma mannen som under en kort intensiv period var Allt för mig.
Men jag saknar. Jag värker. Jag gråter och fattar knappt att han är borta. Jag kommer aldrig att vara i hans famn igen. Det är fan inte rättvist! Jag var så jävla lycklig ...
Det är inte hans fel. Jag vet det. Det kanske inte ens är mitt fel. Jag vet inte.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
