Jag är mör och blå efter gårdagen. Vet inte varför jag alltid mår bra av att göra illa mig själv. Självdestruktiv. Sedan jag föddes. Det finns såklart en förklaring i kroppens kemi.
Jag gjorde inte illa mig med flit. Men en del av det roliga var att det gjorde så jävla ont. Jag är inte masochist. Jag tänder inte på smärta! Men på en partners våldsamma behandling. Det är fortfarande inte smärtan som jag längtar efter. Jag tycker till exempel att det gör fruktansvärt ont att få smisk. Det är känslan av gärningen, att det blir gjort mot mig, som jag längtar.
Jag ser alltid till att skada mig själv när jag mår dåligt. Jag har sedan länge lagt ned alla rakblad och knivar. Jag kan lyckas överraska mig själv med en dubbel örfil. Men det fungerar i regel bara en gång sedan blir jag medveten om vad jag gör och då dämpar jag omedvetet kraften.
Ett annat sätt är att förvägra mig själv mat. Jag har verkligen ett hat/kärlekförhållande till mat. Perioder då jag inte mår bra kan jag njuta av att ligga på rygg och bara känna alla ben som sticker ut. Eller att dra av mig tröjan och känna mina revben, peta in ett finger emellan, dra upp och ned som om jag spelade på en harpa. Jag kan också tvinga i mig mat, för att må illa.
Det är inte ofta jag försökt prata om det. Jag går aldrig för långt! De perioder när jag inte äter ser jag till att ta vitamin- och mineraltabletter. På något sätt vill jag ändå att det ska vara synligt. Men när jag har försökt prata om det med någon jag litat på, har jag inte direkt fått ett bra gensvar. Det gjorde mig ledsen. Vilket gjorde att jag åt ännu mindre. Egentligen hade väl det varit första ledtråden. Att han faktiskt inte brydde sig ... Det gjorde ont. Men jag jagar ju saker och människor som skadar mig. ...
Hur kan jag skriva om det, om det är något jag mest vill dölja? För att ingen av er som eventuellt läser detta vet vem jag är. Ju. Så enkelt är det.
Jag vet att jag som minst borde väga 47-48 kg, enligt bmi. Jag vet det för jag har flera gånger räknat ut det, och dagdrömt om hur det skulle kännas att till och med gå under den gränsen. Om någon då skulle se att jag kanske inte mådde bra. Jag har alltså 7-8 kilo att gå ned. För att komma dit. Det är inte omöjligt.
Jag vet att jag är sjuk i huvudet. Jag vet att jag är ordentligt skadad! Jag förstår att ingen vill ta ansvar för mig, hjälpa mig. Jag fattar att om det är det jag vill ha så måste jag söka hjälp.
Fast egentligen vill jag bara att Någon bryr sig ...
Idag slog det mig att mitt mest självdestruktiva beteende just nu är att jag vägrar släppa taget om någon som bevisligen inte vill ha mig. Hur skadar inte det mig? Och tycker jag inte att jag verkligen förtjänar det?
Jag skrev en gång, en början till något: Jag överlever. Det är allt jag någonsin har gjort. Överlevt. Aldrig levt.
Jag kanske kommer till den punkten. Där när jag inte bara guppar omkring i livets hav och fokuserar på att enbart hålla huvudet över ytan. Inte ta mig till land. Jag hoppas det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar