Fågel Fenix föds på nytt ur sin egen aska. Som om inget hänt. Ny, oförstörd. Fenix har alltid varit en viktig symbol för mig. Men jag grubblar från mitt mörka ställe, hålet som jag har grävt åt mig själv, jag grubblar och funderar 'varför?'. What's the point?
Jag har varit här förut. För många gånger. Jag har legat här i min säng och gråtit, förbannat mig själv för att jag lät mig falla. Varför lär jag mig aldrig?
Trodde jag verkligen att han skulle vilja ha mig, när ingen annan har det?
Jag har gjort det här för många gånger nu. Lurat mig själv. På något omöjligt sätt har jag fått mig själv att tro att det skulle vara annorlunda. Den här gången. Och den här gången.
Men nu? Jag vill ligga kvar i askan. Jag vill inte gå igenom det här igen. Men vad har jag då kvar? Vad ska jag göra med Liten? Varför ens skriva eller finnas kvar på DS? Just DS där han dessutom finns kvar. Kommer jag stå ut med att se hur han träffar någon annan? Jag mår så illa av bara tanken.
Jag kan inte slappna av. Jag kan inte sluta gråta tillräckligt länge för att somna och jag skulle verkligen behöva sova en stund så att jag klarar av att jobba i natt. Så fort jag sluter ögonen minns jag förra helgen. Jag var så lycklig!! Nu är allt, precis allt borta. Slut.
Fuck!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar