Jag är rädd.
Jag finner mig själv vilja skriva till honom hela tiden. Jag har så mycket att berätta. Jag behöver hans synpunkter och råd. Jag behöver känna hans sol värma mig.
Det är nästan som om han vore död. Han finns inte för mig något mer. Och det gör ont. Den lilla flickan som var hans, darrar och snyftar. Sparkar och slår.
Vill. Ha. Min. Pappa. !!!
Det är inte meningen att ett sådant band ska brytas. Det skulle vara för alltid.
Det var jag som avslutade allt. Och stundtals hatar jag mig själv för det. Stundtals vill jag straffa mig själv för det. Jag vet inte om det var rätt val. Just nu känns det verkligen inte som det.
Hade jag kunnat leva med hans villkor? Hade det egentligen gjort mig något? Han vill inte ha ett förhållande. ... Det ville jag. Men vad hade varit skillnden? En pappa är en pappa är en pappa ... Han var min pappa. </3 Kommer någon någonsin kunna ta den platsen? Jag vill ju att han ska vara min pappa. Alltid! Kommer jag att kunna låta någon annan få ta den rollen?
Jag är rädd. Jag vill ha min pappa. Men ... han finns inte :'( </3
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar