söndag 21 juni 2015

Alright

Frågar om han kan skicka mina saker till mig nästa vecka. Han svarar med en selfie. Varför?

Tidigare hade det betytt mycket för mig. Jag hade myst och spunnit som en kattunge "miiiin snyggingpappa!". Men nu?

Jag blir bara irriterad! Varför var det nödvändigt?

Han säger att han är min vän och jag uppskattar det. Men jag klarar inte av det. Jag vill ha mina saker. Så att vi inte har något ofärdigt mellan oss. Så att jag kan vända blad. Om än motvilligt. Inser att jag inte har någonting hos honom att hämta. Det gör ont. Men det är. Jag kan inte förändra något.

Men om jag kunde gå tillbaka i tiden. Om jag inte skulle ha reagerat på hur han i förbifarten nämnde att han inte ville ha ett förhållande alls, med någon ... Om han aldrig hade sagt det. Om inte ... Skulle jag sitta här och tro att jag var lycklig? Fortfarande invaggad i falsk tro att han faktiskt var kär i mig och inte den roll han trodde att jag spelade. Hade det varit bättre?

Jag är ok. Inte mer. Inte mindre. Jag kan nästan tänka mig att leva utan att aldrig få vara i hans famn igen. Det är framsteg.

Men bilden bränner i mina ögonlock. Inte min. Inte min. Inte min. Han vet hur mycket jag älskade att han skickade kort på sig själv till mig. Han vet hur jäkla mycket det betydde för mig. ... Det känns onödigt elakt faktiskt. Men han menade det säkert inte så.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar